Okej, nu har jag skrivit och suddat ut hundratals gånger. Jag har suttit och stirrat in i en vit skärm i flera timmar. Jag får liksom ingen ordning på nånting känner jag. Idag har varit en såndär jobbig dag då alla tankar bara snurrat fritt i skallen. Jag har tillåtit mig själv att falla fritt. Funderat och undrat över så otroligt mycket saker. En sak jag lagt märke till är att varje gång jag kommit in i mina tänkar perioder så fastnar jag på en viktig punkt kring livet. Friendship. Vilka är ens riktiga vänner egentligen? Jag ser det nog som så att dom jag vet att jag kan ringa till närsom helst på dygnet är några jag alltid kan lita på och ser som mina vänner, och att dom vet att jag alltid finns för dom. Medans det kryllar av människor som i sista minut tvekar och inte alls går att lita på. Det är inte det att jag går runt och skaffar mig ovänner eller hänger upp mig på små saker utan mer som att jag bara skiter i det och slutar höra av mig. Det är ju faktiskt när man slutat höra av sig som man märker om man fortfarande håller kontakten eller inte. Ganska sorligt att upptäcka men samtidigt en stor lättnad över att veta vilka man kan räkna med. Just det här med vänner tror jag är en ganska stor grej för min del eftersom jag alltid hållt mig för mig själv och aldrig vågat släppa in någon helt i mitt liv, jag har aldrig vågat öppna mig riktigt helt för någon eller tagit någon för givet eftersom man aldrig vet när man förlorar personen. Därför har jag väl egentligen aldrig haft några större förväntningar på någon i min omgivning och är beredd på att vad som helst kan hända även om jag gärna förnekar det. Om jag ser tillbaka på dom senaste x antal månaderna i mitt liv så har jag gått från att inte ha någon speciellt nära mig till att ha hur många som helst runt omkring mig till att inte ha någon. Jag ska inte säga att jag aldrig haft någon nära mig för det har jag men det var väl också då som jag insåg att inget varar förevigt vilket ledde till att jag inte vågade släppa någon nära och låta dom komma åt mig på djupet. I början av min graviditet hade jag hur många vänner som helst som jag faktiskt trivdes med. Som jag kunde vara mig själv med. Dom tyckte det var jätteroligt med den stora nyheten och pratade så glatt om hur det skulle bli när "den lilla" hade kommit. Men när väl månaderna gick försvann också vän efter vän. Jag som inte kunde festa som jag gjort tidigare utan istället växte till mig i rollen som faktiskt skulle bli mamma var ju inte alls rolig att hänga med längre! Jag blev någon form av tråkig person antar jag? Även om alla goa människor jag umgicks med tidigare nu tycker att det är jätteroligt att min son äntligen kommmit så blir det ju inte densamma känsla som det kanske hade blivit. En annan sak är väl hela den här familje grejen.. Jag har ju faktiskt skapat min egna lilla familj nu. {Jag
, Andreas
, Vincent
} och våran lille katt {Bläckis
} Även fast jag inte har en aning om hur en familj egentligen ska vara. Har ju ingen speciellt bra bild av hur man bygger upp en familj eller hur man faktiskt håller ihop som bäst (Ska dock tilläggas att vi inte har några som helst problem och har mycket kärlek kring oss!
) Men ändå skrämmer det mig hur saker kan ändras på ett ögonblick. Speciellt med {Vincent
} i bilden. Min högsta önskan är att han ska få ett så bra liv som möjligt och framför allt en så bra uppväxt som möjligt, med både mamma och pappa i bilden, och slippa varannan-helg eller styvmamma/pappa grejen. Jag vill inte att han ska växa upp som jag gjorde. Utan en pappa som sedan plötsligt dyker upp efter 10 år. Jag hoppas att jag kan vara den flickvän/mamma som dom bägge förtjänar och vill ha. Hålla ihop. Fan. Känner att jag inte prioriterar mig överhuvetaget längre utan mina pojkar kommer i första hand. Dom är allt jag har liksom?! Det här med att inte prioritera mig själv i första hand är ju inget som är speciellt nytt för mig men det är först nu som jag verkligen har någon att alltid tänka på. Jag har ju blivit mamma! Förevigt ett hjärta på utsidan av kroppen.
Jag hinner inte med så mycket på dagarna eftersom {Andreas
} jobbar och {Vincent
} behöver ganska så mycket uppmärksamhet i den här åldern. Denna veckan har han även varit dålig och inte velat sova för sig själv så blir ju ganska soffliggandes under tiden som {Andreas
} är på jobbet. Inte för att jag har något som helst emot att ligga och gosa med {Vincent
} i soffan, tycker det är jättemysigt och kan knappt slita mig ifrån honom. Får nästan lite panik när han varit ifrån mig för länge. Tillexempel när han ligger på soffan för länge eller när någon annan håller honom för länge. Även fast jag knappt hinner med mig själv, så känner jag paniken. Ibland undrar jag, vart är min tid? Samtidigt som jag inte kan släppa blicken ifrån honom. Det är helt sjukt hur underbar och fin en människa kan vara. Jag kommer nog aldrig kunna sluta säga hur stolt mamma jag är. Nu försvann min tänkar stund och jag har istället börjat sluddra om ingenting så jag stannar nog här. Jäkla funderingar som sprider sig mellan himmel och jord.
Måste säga att jag blev imponerad av det du har skrivit här! Det är väldigt viktigt att inse vad människor i själva verket betyder , inte alls ovanligt att man reflekterar över vilka som verkligen finns där för en., Det känns som du funnit din roll i livet , nu är du mamma & sköter dig jätte bra ! Ta hand om dig & umgås med dem i din omgivning som du anser är värda din/er tid :)
20:23:01
