Jag har aldrig känt mig mer levande än idag. Om jag någonsin skulle sagt att jag varit lycklig tidigare så har jag inte haft en aning om vad lycka varit. Har fram till nu överskattat ordet lycka. Jag kan erkänna att jag haft dagar som jag skrattat och varit glad men jag har aldrig tidigare känt en sån här otroligt stark känsla av lycka för något tidigare. Ni vet när allt känns för bra för att vara sant eller som om ingenting i världen kan gå fel? När det känns som man har alla bitar på plats? Det är snart tre år sedan jag blev rementerad till psyk och det är nu som jag kunnat avsluta den. Viktigast av allt är att jag avslutat den själv i känn om att jag faktiskt inte behöver den hjälp längre. Dom senaste gångerna har jag funderade över vad jag gjorde där och vad jag skulle prata om och nu kan jag verkligen säga högt att det finns ingenting att prata om, även om jag alltid kommer bära skiten på ryggen så ser jag något gott i det för jag kan alltid se bakåt med ett stort leende och veta att jag aldrig kommer fastna där igen. Kunna ta in saker, lära mig att hantera saker och se på hur jag vill ha det och framför allt hur jag vill att Vincent ska växa upp. Ni anar inte hur skönt det är att slippa alla panikattacker, få sån ångest som sitter i veckor eller att ta så mycke vatten över huvudet så jag nästan kväver mig själv. Aldrig har någon tidigare behandlat mig med sån ärlighet kärlek och respekt som Andreas gör. Aldrig har jag fått leva mitt egna liv samtidigt som jag delar det med någon jag verkligen bryr mig om och älskar över allt annat. Aldrig kunnat säga eller stå för vad jag tycker utan att ha varit rädd för att det ska vara fel. Så därför vill jag tacka min älskade Andreas som fått mig våga tro, våga njuta av dagen men framförallt våga planera morgondagen. Jag bara vet att jag äntligen hittat rätt. Jag har verkligen allt och lite till. Det finns inte tillräckligt med ord för att verkligen få ut mina känslor men en sak vet jag och det är att jag är lycklig, så jäkla lycklig, innifrån och ut.